Solo CD 2011, Relic - reviews

Gramophone, February 2012 : French portrait from electric guitarist turned lutenist
"Ericson makes us think anew..."
"...his technical command of the lute and the French 17th-century idiom is impressive."

"Listening to this recording, it is hard to imagine Anders Ericson playing ’progressive metal’ on the electric guitar – something he evidently does very successfully in Stockholm. He is, of course, one of a growing number of musicians pursuing dual performing careers.
    Certainly his technical command of the lute and the French 17th-century idiom is impressive. He understands the underlying rhetoric, musical textures and expressive power of its ornamentation practices. His booklet-notes provide fresh perspectives on lute-playing in the 17th century and acknowlege that the French repertoire isn’t ’remotely as straightforward and instantly likeable’ as that of the English or later German schools. The challenge he sets himself is to make us comfortable with it.
    Only a few people have recorded this repertoire (Nigel North, for one), historically important because of its profound influence on harpsichordists and viol players. Hence the composers are almost unkwown to most of us. Ericson has limited himself here to four, Dufaut, Gallot, Mercure and Pinel (the melodious music of Jacques Gallot is instantly engaging), each represented by a single suite of dances opening with an unmeasured prelude (except the Mercure). Dufaut’s G minor suite is interesting for its three successive courantes, all with syncopated rhytmic patterns, the second more rhetorical and the last more melodic. Particularly attractive are the sarabandes of Dufaut (with its folksong quality) and Mercure (Ericson achieves here a charming effect with gentle strumming on the off-beats). Ericson makes us think anew about gigues by taking those of both Mercure and Pinel at a gentler pace than one is accustomed to hearing in later Baroque music. Let’s hope he follows up this sensitively recorded CD with further examples!"
Julie Anne Sadie

Lute News No. 102, August 2012
"This is an interesting CD, that well repays a serious and careful listener."

"This is a debut solo CD by the Swedish lutenist Anders Ericson, presenting works by four French composers of the generations following Ennemond (’Vieux’) Gaultier. Ericson has arranged sets of pieces in the same keys into suites for each of the composers, and as well as demonstrating Ericson’s approach and interpretation of this music, it allows the output of each composer to be compared. Anybody who thinks that French lute music of this period all sounds very similar should sample this recording; it is clearly not the case. Ericson’s presentation is bright and extrovert, and invites it’s audience to listen carefully to the detail and ornamentation of what are generally quite simple musical architectures. All the pieces presented are for 11-course lute in D minor tuning, and Ericson plays a gut-strung instrument by Lars Jönsson (Dalarö, 2000) of a design based on the Hans Frei lute presently in the Warwickshire County Museum. Helpful notes are also provided, giving some background on the composers.
    The first suite of pieces by François Dufault in G minor (Prélude-Allemande- Courante-Courante-Courante-Sarabande) exhibit the sparse texture usually associated with music of this genre. Dufault belongs to the generation immediately following Vieux Gaultier, with many earlier works published for the 10-course lute in transitional tunings. The pieces here are presumably relativly late works. The Allemande and particularly the Sarabande are very lyrical and expressive, qualities that are enhanced by their sparse textures. Ericson makes the most of these qualities in his interpretation. The three Courantes no doubt represent the popularity of this form at this time, as apparent in the musical sources; however, I’m not sure that presenting one after the other is the optimum way.
    The next suite by Jacques Gallot in A minor (Prélude-Allemande le bout de L’An de Mr Gaultier-Courante-Allemande Oesope ridicule-Volte la Brugoise) exhibits the denser and rather more harmonically complex style associated with Gallot. Gallot belongs to the generation after Dufault, and was thus among the last of the great French composers, by which time the style had developed considerably. The first Allemande and the Courante are particularly fine. Despite it’s title, I find no trace of humour in the second Allemande, which comes across as a serious piece. The Volte is taken relativly slowly, allowing the ornamentation to be heard clearly.
    The third suite in A minor by Jean Mercure (Allemande-Courante- Sarabande- Courante-Gigue) takes us into a rather different sound world. Mercure, of the same generation as Dufault, played at the English court of Charles I in the 1640s, and, although employing French musical idioms and ornamentation, his music shows signs of English influence particularly in it’s lyricism. The final suite is again different, in D minor by Germain Pinel (Prélude- Allemande-Courante-Allemande-Courante-Branle des Frondeurs-Courante- Gigue). This Pinel suite gives us a very grand and serious sound with exstensive and elaborate settings. Pinel was lute master to Louis XIV during the early part of his reign, and we may expect him to have been close to the centre of musical activity and innovation at this time. Even the supposedly light-hearted Branle des Frondeurs exhibits a strong sense of the serious. This is an interesting CD, that well repays a serious and careful listener."
Peter Cains

Musicweb International, May 2012
"...a treasure"
"...tender, evocative playing"

"Anders Ericson’s excellent liner notes warn that the French baroque lute tradition may not be as instantly likable as the snappy, melodic songs of a John Dowland. That’s true, and it’s also true that these works are never as ‘developed’ or downright snappy as the composers who came a generation or two later (like Silvius Weiss). But I really had no trouble genuinely liking this music, let alone Ericson’s tender, evocative playing.
    The French composers of the mid-1600s were most interested in expanding the range and technical ability of the lute, dabbling especially in a variety of new tunings. Catchy tunes and lyrical hooks were not as important to them as creating new textures, sounds, and techniques. The ultimate product would be a more closely unified “French school” of lute playing, but the works here are from the experimental period before that, a period in which Ericson is apparently a specialist.
    The works here are all miniatures (topping out at 4 minutes) yoked not really into suites but groupings: from Jacques Gallot, for instance, we get a group of “Pieces in A minor.” Gallot is joined by François Dufaut, Jean Mercure, and Germain Pinel, all of whom are unknown to me but all of whom receive engagingly colorful biographies in Ericson’s liner notes, except Mercure, about whom little is known except that he worked at the English court. Dufaut’s pieces exhibit admirable mastery with their compact forms, while Gallot prefers a slightly greater measure of freedom, structurally and harmonically. Pinel, who gets the most time of the four, was lutenist to Louis XIV and indulged more than the other three in difficult fast passages and structural quirks - like the way the prelude seems to end hanging in midair. Ericson suggests that he might have been an influence on Couperin.
    Anders Ericson is an interesting figure on his own. This, his debut lute album, demonstrates technical mastery of the instrument - though he says, modestly, that the music is not all that hard once you get past the novel tunings - and a sensitive touch which belies the claim, repeated but not endorsed in the notes, that this music is hard to listen to. Those notes are an excellent guide, too, and a sign of the performer’s scholarship. Which makes it all the more interesting that Ericson’s “day job” is as a heavy metal guitarist. He’s recorded three albums with a progressive metal supergroup called Beyond Twilight. Metal is not really my thing, but I hope that this side of Ericson’s career will be as fruitful as that one is. While it may be true that this music will not grab listeners unacclimated to the lute as immediately as Dowland or Bach might, for those of us who enjoy or love the instrument the recital will prove a treasure. I hope there is more to come."
Brian Reinhart

CD-revyn SVERIGES RADIO P2, 29 february 2012
"Veckans toppnotering"
Betyg: 4 / 5 radioapparater

Tidig musik, 4/2011 & Gitarr och luta, 4/2011
"Det kan inte göras så mycket bättre än så här."

"Ett något vågat, men spännande och lyckosamt repertoarval presenterar lutenisten Anders Ericson på sin solodebutskiva Relic. Han koncentrerar sig helt på den franska lutmusiken från 1600-talet och väljer dessutom inte de mest kända kompositörerna som t.ex, Denis Gaultier eller Charles Mouton.
    Anders Ericson har istället valt musik av Francçois Dufault, Jacques Gallot, Jean Mercure och Germain Pinel, som förvisso inte är mycket sämre representanter för den specifikt franska style luthé med sitt starka inflytande på i synnerhet fransk klavermusik men även musiken för t.ex. gamba under Frankrikes sofistikerade Grand Siècle. Germain Pinel undervisade för övrigt den unge Louis XIV på luta.
    Frankrike och Sverige hade vid denna tid nära kontakter, bl.a. i kampen mot den gemensamma fienden: det tysk-romerska riket. Fransk kultur infiltrerade även Sverige och vi har t.ex. åtskilliga rester av fransk lutmusik bevarade. Flera unga svenska adelsmän studerade luta i Paris under sina peregrinationer på 1600-talet: Claes Johansson Ekeblad för Jacques Gallot och Hans von Fersen för Charles Mouton.
    Skivans titel Relic är något svårförståelig, men möjligen kopplar exekutören till denna när han i sitt välformulerade och kloka texthäfte skriver att ”äldre musik ska inte ses som en helig och oantastlig relik, utan snarare en konstart helt fri från tyngande traditioner”. Det kan man väl hålla med om även om traditioner inte alltid behöver vara tyngande. Jag tycker att Anders Ericson i sitt spel och sina tolkningar känns väldigt nära det som kompositörerna kanske en gång för länge sedan vill uttrycka. Vi har dessutom en ganska god kännedom om dåtidens instrument, spelteknik och kanske något mindre om uppförandepraxis (som väl var ganska individuell inom ett visst givet ramverk). Även om skivans kompositörer har sina individuella uttryck så hör man direkt att det är fransk lutmusik från 1600-talet där klangen var viktigare än melodin. Den franska lutrepertoaren ger stort utrymme åt exekutören att själv forma musiken med varierade repriser, notes inégales, separé, arpège, ornamentering, pulsförändringar m.m.
    Anders Ericson utnyttjar med stor framgång dessa möjligheter och framför allt låter han genom en lugn puls och ett icke forcerat spel lutans toner och ackord klinga ut ordentligt. Kanske hade jag önskat mig lite mer uttalat arpège framför allt i slutackorden. Det påstås ibland att den franska lutmusiken är svårlyssnad, men låter man bara örat försjunka i klanger istället för att leta efter melodi så är den mycket njutbar och kontemplativ till karaktären. Inte minst i de långsammare satserna som t.ex. Dufaults Sarabande kommer lutans subtila klangrikedom till sitt fulla uttryck.
    Anders Ericson spelar på en mogen, klangskön 11-korig luta av Lars Jönsson byggd efter den klassiska Hans Frei-modellen, som var så älskad och eftertraktad inte minst under 1600-talet. Lutan är helt besträngad med tarmsträngar och det råder knappast någon tvekan om att deras klangegenskaper är överlägsna alla moderna strängmaterial. De ger också en utmärkt balans mellan registren och instrumentet kan verkligen fås att sjunga med kraft eller med utsökt skirhet. Den utmärkta inspelningen låter också all denna välklang komma till sin fulla rätt.
    Jag måste erkänna att jag är mäkta imponerad av Anders Ericsons mogna, säkra spel och hans tolkningar av de gamla franska mästarna. Det kan inte göras så mycket bättre än så här."
Kenneth Sparr

HiFi & Musik, februari 2012
"Här öppnas dörrar som länge varit stängda..."

Betyg: 5 / 5
"Anders Ericson har spelat in en intressant CD med 24 korta satser för fransk luta. Det är fråga om franska barocksviter med i huvudsak långsamma och stiliserade danssatser som allemande, courante, sarabande och gigue. De är komponerade av tämligen okända mästare som Dufaut, Gallot, Mercure och Pinel, alla verksamma på 1600-talet. Med annorlunda instrumentstämning och tankemönster skiljer sig musiken mycket från till exempel engelsk lutmusik. Här öppnas dörrar som länge varit stängda, och Ericson har själv skrivit en mycket informativ foldertext."
Stig Jakobsson

Norran, 28/3 2012
"...låt dig förföras av Anders Ericsons eleganta utsirningar..."

Betyg: 4 / 5
"Relic (franska för relik) är lutenisten Anders Ericsons skivdebut som soloartist. Han har tidigare medverkat som sologitarrist på tre plattor med Beyond Twilight. Men här handlar det inte om dansk progressiv metal, utan om fransk lutmusik från 1600-talet, skriven av tonsättare mer eller mindre (mest mer) okända utanför den innersta kretsen av konnässörer: François Dufaut, Jacques Gallot, Jean Mercure och Germain Pinel. Men vilken musik, vilken fantastisk musik, små snirkliga melodier som griper tag i varandra, för att i nästa stund försynt fly bort in i tystnaden. Om den tyska och engelska lutmusiken, med kompositörer som Weiss och Dowland i spetsen, är spontan och omedelbar är den franska stilla begrundande, eftertänksam, meditativ, en lisa för söndertrasade själar på gränsen till sammanbrott. En skön fåtölj, någonting att dricka, ett par hörlurar och ett rum med dämpad belysning, blunda och låt dig förföras av Anders Ericsons eleganta utsirningar och sofistikerade klangfärger."

Göteborgsposten, 6/12 2011
"...fin och kontemplativ..."

Betyg: 4 / 5
"Det kan inte vara lätt att vara lutenist i dag och spela ett instrument som är så tyst, med en klang så timid att den liksom försvinner i det dagliga bruset. Med Anders Ericsons skiva Relic verkar detta precis vara fallet till en början, men det här är varken tysk-luta eller musik i lättillgänglig Dowland-stil. Med musiken från det franska 1600-talet får lyssnaren istället känslan av att tjuvlyssna till en ensam rockgitarrist som sitter på sitt rum och plockar inåtvänt och undersökande på sitt instrument – mer intresserad av klang och stämning än av melodi och ackordprogression. Att Ericson visar sig ha progg-metal-bakgrund är med andra ord fullständigt logiskt. Och inte är det fel att Relic dessutom är en fin och kontemplativ skiva att ha som bakgrund i julstöket."
Hanna Höglund

Helsingborgs Dagblad, 2/12 2011
"...förförande tolkningar..."

Betyg: 4 / 5
"Det må vara att skivutgivningen minskat avsevärt, men det är lätt att drunkna i skivfloden ändå. Vilken chans har fransk lutmusik från 1600-talet av tonsättare som är helt okända utanför lutenisternas egen skara, spelad av en musiker som mest delar sin tid mellan barockensembler och hårdrocksband? Inte en sportslig chans kan det tyckas. Men Anders Ericsons nya skiva är en liten pärla som verkligen inte får försvinna i mängden. Dufaut, Gallot, Mercure och Pinel skrev alla utsökt musik med läckra små detaljer och undflyende melodier. I Ericsons förförande tolkningar är det lätt att följa med i alla snirklande vindlingar. Det är bara att sitta ned, blunda och låta sig föras bort. Det är en mycket intim musik, som fungerar bäst på lite lägre volym och när man inte har något annat som pockar på uppmärksamhet."
Henrik Halvarson

Dagens Nyheter, 30/11 2011
"...jag som lyssnare också vågar ta det fyrahundraåriga språnget."

"Det är kanske därför jag ännu hellre lyssnar till lutenisten Anders Ericsons alldeles färska debutalbum ”Relic”. Ur denna sofistikerade franska 1600-talsmusik dras inga uppenbara trådar till nuet, men bara vetskapen om att Ericson i en parallell karriär spelar minst lika fingerfärdig progressiv metal gör det hela roligare. De där båda världarna behöver absolut inte ha med varandra att göra – kanske förenas de bara av ett slags tekniskt nörderi – men det bidrar ändå till att jag som lyssnare också vågar ta det fyrahundraåriga språnget."
Sara Norling

Web design: Leif Henrikson 2011-2017